Tjena gänget!

Här är de första trevande stegen på denna nya bloggvandring. Var hälsade, gott folk. Vill genast passa på att tacka Sjundeå IF för förtroendet och ser fram emot en helt ny utmaning och en för mej helt annorlunda handbollssäsong. Inget lag, inga försäsongsturneringar, ingen press. Skitskönt, måste jag säga. Efter sex år med Sjundeås herrar, två år med Dicken, fyra år med Borgå Akilles och tre(onödiga?) år med KyIF så ser jag fram emot att njuta handboll i 7ndå, Karis, Krankkula. Nån gång kanske Britas, Myrtsi och Idrottshuset. Landslagets verksamhet blir ju också intressant att följa. Få se om man igen placerar matcherna i Vanda. Där har vi ju t.o.m. vunnit en gång. Mot England…

 Handbollssäsongen står för dörren och många förväntansfulla spelare och tränare intygar i dag att sommarträningen har varit stenhård, att laget sammansvetsats och att fjolårets misslyckande inte kommer att upprepas i år. På förbundets presskonferens bjuds det i vanlig ordning på en hel rad med mer eller mindre kvalificerat skitprat och båda journalisterna skriver…

Idrotten i Finland står i ett brytningsskede. Vi som alltid varit duktiga i de individuella sporterna har på det området tappat nästan allt. Vi har nån skidlöpare men var är spjutkastarna, löparna, rallyförarna, övriga motorgrenar,  brottarna, backhopparna, simmarna. Vår fri-idrott är ett skämt och våra idrottsledare och våra ekonomiska resurser stannade på 80-talet. Idrottspsykologer skulle, om de användes, ha ett stort jobb att öppna vår låsta mentalitet. En mentalitet där ingen mera är bäst när det gäller, ingen överträffar sig och ingen vinner nåt stort. Glada idrottsnyheter är en bristvara. Men…

… det här betyder ju att vi lagidrottare nu har ett gyllene läge att slå fram oss bland gräsrötterna. I Sverige, Norge och Danmark, i Tyskland, England och Frankrike, I Spanien, Italien och Portugal är lagidrottskulturen näst intill religiös. Fansen, media, sponsorer lever för sitt lag, man vildfestar segrar och man gräver kollektiva gravar vid förlust. Det är stort. I Finland är detta inte så djupt rotat, hockeyn har kanske kommit längst. Men man skall ju komma ihåg att det finns flera licensierade handbollsspelare i Tyskland än det finns hockeyspelare i världen…

Nu är tiden för handbollsförbundet att vakna. Vi följer med glädje korgbollen som med en vinst i dag når kvartsfinal i Litauen. Volleybollen spelar slutspel, ishockeyn tog guld i våras och HJK knackade miljonbygget Schalke i pannbenet. Nu måste vi hoppa på tåget och få hjälp av dessa grenar. Henrik Dettman och alla andra duktiga tränare har med en mångårig satsning på juniorer nått riktigt långt i denna globala sport. Jag tycker kanske att vi nog är på rätt väg, för vi har ju även fungerande landslagsverksamhet för både pojkar och flickor. Men jag talar om att förbundet måste kräva mera av föreningarna. Och hjälpa mera. Våra klubbar måste utvecklas genom att anställa kanslipersonal, utveckla ett tränarlicenssystem, att på en övergångsperiod se till att majoriteten av elitspelarna är minst halvproffs. Förbundet skall dessutom se till att hjälpa med marknadsföring, att skapa idoler, att aktivera medier. Det att FST inte mera sänder handboll är definitivt ett steg i fel riktning. Eller har Puigi Puikkonen nånting i bakfickan? Ett så här gyllene läge kan vi inte missa. Tiden är mogen att göra handbollen till något större och finare även här i Finland. Jag tänker inte i sammanhanget säga nåt negativt om de två lagsporter som far i väg med de stora talangerna från de olympiska lagidrotterna. Och med halltiderna. Jag tänker inte heller säga vilka två grenar jag menar. Men de två grenarna är lagidrottens cancersvulster och de hindrar utvecklingen. Det att idrottare väljer dessa grenar är de låga kraven på idrottslighet och en lätt väg mot stjärnorna. Bägge har dessutom en närmast barnslig internationell bredd. Jag väljer hellre att betona vikten av samarbete över förbundsgränserna. Vi skall alla glädjas över korisen, volleybollen och också ishockeyn. Samla all kunskap som finns i landet och gå tillsammans mot att utveckla lagidrottskulturen.

Ja tämän ensimmäisen Kulman viimeinen osio tuleekin sitten suomeksi. Tulen käyttämään molempia kotimaisia kieliä summittaisesti ja suunnittelematta.  Sarjat käynnistyy pian ja se on varma merkki siitä että kesä-11 lopullisesti on ohi. Odotan innolla pimeyttä, märkiä teitä, kynttilänvaloa, jopa joulua. Kun valo palaa maaliskuussa ratkaistaan tämän kauden mitalistit. Toivottavasti kiihkeissä merkeissä.  Kontaktia, tekniikkaa, tahtoa, tunnetta… Keskiviikkona ensimmäinen El Classicco. Karjaalla klo 19. BK vastaan Siuntio, Suomen Cup. Menen paikalle. Huomautan heti että BK:n kuulumiset huolestuttaa. Kun aikanaan päätettiin että Mikael Källman ei enää valmenna Karjaalla alamäki alkoi. Mikä suunnaton virhe antaa kaverin mennä. Kaikki tiedämme kuka on hallitseva mestari. Kaikki tiedämme minne suuri osa pelajista on siirtynyt Karjaalta. Joku on ehkä jopa vahingoniloinenkin kun BK ei enää ole niin vahvoilla. BK-46 on kuitenkin lajimme suurimpia kulmakiviä, josta pitää huolehtia. Aiheesta lisää myöhemmin.

Ja kouluruoka on hyvä.